från det ena till det andra…

Det är en hel del som jag gått och funderat på under den senaste tiden – om könsroller, konventioner, normer… Men innan något av detta låtit sig formuleras i text så får ni nöja er med denna höjdar-imitation: Anna Blomberg som en viss Jimmie…

personligt: om begär och nostalgi…

Som vanligt i webb-världen så leder det ena till det andra: En bloggtext och en länk som jag såg hos Blanka Blad fick mig att lyssna inåt – och där fanns han: Vladimir… Jag mötte Vladimir nån gång runt 1987 och det var kärlek vid första öron-intaget. Själv hade han varit död i ett par år, men hans stämma, hans röst, hans person levde kvar, och lever kvar hos dem som tolkar honom.
Och jag ger er nu sången om Ninka, ”jag vill så jävla gärna ha na ju…”

Skönheten finns i betraktarens öga – och lyssnarens öra…

Läs mer: Vladimir Vysotskij

tjock, fet, knubbig, rund, go, mjuk – kvinnlig…

Jag har skrivit om det förut – och kommer väl aldrig att sluta: när blev en mjuk och rund människokropp till något avskyvärt? Naomi Wolf ( som skrivit Skönhetsmyten) tycker sig se att det är runt 1920 som det händer, i efterdyningarna av den frihet som vunnits, rösträtt för alla, även kvinnor. Det lätt androgyna, slanka ideal som då blir högsta mode har sedan dess aldrig släppt sitt tag om oss. Efterkrigstidens ideal blev en parentes – en timglasformad figur med erotiskt breda höfter mot en smal midja och på det fylliga, toppiga bröst i konformade kupor. Och kroppen instängd, tuktad, formad i en obeveklig korsett med stålfjädrar. 1960-talet kom sedan med samma pendelrörelse som det ”lössläppta” 20-talet: pojkflickan som ideal, och naturligt kvinnligt hull blev obehagligt, omodernt, oestetiskt, kort sagt äckligt och fel. (Generellt sett har en kvinnlig kropp mer fettvävnad än en manlig. Dessutom 25% mindre muskelmassa).

Det är inte lätt att utnyttja och njuta av den formella frihet vi äger om vi samtidigt sitter i ett fängelse av självförakt. ”Tjock, fet och ful” skriver Blanka hos Klumpesnusk.se. Den där inre rösten – som inte ens är vår egen, utan en internalisering – röster runt omkring oss vars högljuddhet tränger undan våra alldeles egna tankar, gör vår egen röst stum…

Det känns mer än fåfängligt att driva denna kamp mot självförakt och den alltmer uppslukande konsumism som underblåser självföraktet och vårt behov av att trösta oss själva. Ändå kan jag inte låta bli att släpa mina strån till stacken – även en konsument har makt att förändra: genom att välja fritt vad hen vill köpa. Och inte köpa.

Bilden är ärligt stulen från webben. Fotograf okänd.

gone fishin´…

Jo, jag tar nu en paus i bloggandet.

personligt: tankar från idet

Jo, jag har gått i ide. Vårsolen kittlar mig på näsan och allt jag ser är smuts och själv är jag fulare än trollen – då är det bättre att krypa tillbaka och fortsätta vilan… Våren är sån, snöstorm ena dagen och fågeldrill den andra. Jag skriver lite varje dag, men jag har inte städat på en månad, jag arbetar med mina händer men längtar bara efter att få sova. Varje höst, varje vinter, varje vår är det samma sak. Humöret åker hiss och jag biter ihop så att jag hela tiden har ont i käkarna. Hösten som gick och vintern som har varit, de kanske var de bästa på mycket lång tid. Jag höll mig upprätt när det blåste och drog filten över mig när det blev för kallt. Nu är bara våren kvar att ta sig igenom. Sen – sen är det sommar och jag kan leva igen. Leva som jag önskar. Utan min årstidsrelaterade gamla depp.

Esbjörn Hazelius: Stjärnspegel Stjärnspegel

hår och hår…

”The power of images is immense. The visual control of hair on women is omnipresent and oppressive.”
Liandra Dahl

”So the visibility of natural female bodies in visual media is important to making sure women feel they have a choice.”
Liandra Dahl

hen?

Hen har legat en stund och vaknat till, sträcker upp armarna högt, drar in andan och gäspar stort – som en katt när den nyss har rest sig från den sköna platsen intill vedspisen.
”Nojnojnojnoj..”
Det hummar i huvudet, det är ”morgonsången.” Hen kallar den så, den finns där i samma andetag som hjärnan registrerar att hen är vaken. När kvällen kommer låter det som ”tsirrtsirrtsirr…” då är det snart dags att sjunka ner, få ögonlocken att sluta sig och låta de vaggande sångerna ta plats. Vattenfall. Himlen en höstdag vid stranden, hur de blåskimrande fåglarna långsamt singlar ner genom luften, för att strax därefter med ett snabtt svirrr flyga uppåt och sedan singla igen.

Golvet är kallt när de nakna fötterna nuddar vid det. Anezam har väl glömt att hen skulle hem innan den sista båten gick. Nu darrar luften när kölden kryper in under bambuväggen och långsamt fyller rummet.
”Anezam!”
Tystnaden svävar genom huset. Nej, Anezam kom inte tillbaka i natt, då skulle hen ha svarat. Anezams röst kvillrar som vatten nerför en bergsida, och hen sjunger nästan alltid. När Anezam inte finns där, hörs tystnaden ännu mer. Nu får hen själv tända spisen, den som är så svår att locka lågorna ur, och göra iordning den blå offerskålen, fylla den med doftande nahrzali och droppar av husets egen lao-honung.
Lederna har inte mjuknat ännu, stelheten smärtar till när hen reser sig upp. Idag kanske hen kan göra det där besöket hos läke-Anoham, innan vintervärken kommer smygande. Hen masserar vaderna, låter händerna långsamt färdas uppåt tills de når gömslet under pungen. Musklerna drar ihop sig ett kort brännhett ögonblick, och smärtan fortplantar sig ut i kroppen, genom varje nerv, som glödande, smält brons.
Anezam! Saknaden efter hens varma, mjuka fingrar och doft av kryddor, saknaden är som rännilar av kallt vatten längs med ryggen. Hen minns den dagen hen fick Anezam. Det var Anoham som bar fram barnet till hen och satte det i knät.
”Ilao! Ananeth ger dig en gåva!”
Och barnet, vars namn var Anezam, hen rörde vid hens tunga bröst, hen såg på hen med sina dunkelgrå ögon och log sedan.

***

Och vad är nu det här? Början på ännu en av alla fantasyböcker som översvämmar oss i floder, som ett slags moderna folksagor? Nej, jag har roat mig med att försöka skriva en könsneutral text. För att göra det ännu svårare är alla namn påhittade och det finns inga ledtrådar i form av personbeskrivningar. Att skriva var inte så svårt, för jag har tränat på det här ett tag – men hur lätt blir det att läsa om det inte finns något att relatera till? Biologiskt och socialt kön är en extremt viktigt särskiljande egenskap i vårt samhälle. Inte ens orden ”gömslet under pungen” gör att du kan avgöra Ilaos biologiska kön, för i sista meningen så har Ilao dessutom tunga bröst.
En anledning till varför jag började fundera över det här, var det ”nya” könsneutrala ordet ”hen” som står för både hon och han, och även de som befinner sig emellan könen (som vi ännu anser bara är två hos arten människa, man och kvinna.) Det låter fiffigt att slå ihop hon och han till hen, men det blir inte lätt att skilja ut vem som är vem om man då inte tar hjälp av attribut – och vem säger att attribut är könsspecifika i ett större perspektiv? ”Hon” och ”han” sorterar språket i lätt igenkännliga bitar, men om jag säger ”Jo, du förstår att Adam, hon skulle ha…” då tittar du konstigt på mig och skakar på huvudet.
Ett experiment alltså, och ett väldigt roligt sådant. Jag undrar hur det vore att skriva mer om Ilao och Anezam? Så länge jag inte vet vilka de är, och om de ens befinner sig på den här planeten, och var, och i vilken tid – då blir det nog lite jobbigare för min fantasi än om personerna vore Viola och Agnes. Men det är inte dumt med fantasy.

kan fiskar prata?…

Och kan kor flyga? Jag blev påmind om det (alltid trevligt att hitta igen gamla älsklingslåtar!) och kom då också ihåg den här:

Kon flyger på sin tro, den flög högt och den gjorde oss lyckliga. När A. fyllde jämna 40 sydde jag och en vän en jacka till henne. En röd jacka, med en applikation av den lilla glada, vita, svartprickiga fjällkon med vingar, på jackans axel. Ryggen fylldes av en fiol, också i applikation och broderi. Sådana var vi, ingenting var väl egentligen omöjligt då. Tillsammans hade vi (!) besegrat en militärmakt (nåja, Södra Afrikas befrielserörelser gjorde väl sitt de också..)

Kon flyger, och känslans partisan ska få oss att leva här och nu, på våra egna villkor!

dagens länk 2012-02-12: brrrr…

Tänk vad bra en del har det när det är vinter…

Dagens länk: En fördel med att bli äldre om en är kvinna…

dagens citat 2012-02-01: om att inte välja Ängslan

”Man kan välja att strunta i godhet, sanning och tro. Man kan välja att tillbringa en lång period bland de döda på en gravplats. Man kan välja att färdas i feberhallucinationer. Man kan välja att tillfredsställa sina passioner i mörka hörn eller på öppna platser. Man kan välja att njuta av berömmelsens smicker. Man kan välja att vara fattig hellre än rik, så som filosofer och diktare helst gör. Man kan välja att avsky sensuella erfarenheter och förakta alla som är hängivna såna. Man kan välja okunnighet framför kunskap. Man kan välja att bli bödel och skylla sitt val på ”yttre tvång”. Man kan välja att förneka sina goda sidor och skylla sitt val på ”inneboende råhet” och ”djävulen”. Man kan välja att blunda. Man kan välja att se. —

— Ibn Hazm sökte i människornas brokiga mångfald efter en gemensam drift och han fann att den hette Ängslan: den som söker efter rikedomar drivs av ängslan för fattigdomen, den som söker ”ära” drivs av ängslan för hån, den som söker sensuella nöjen drivs av ängslan för försakelse, den som söker kunskap drivs av ängslan för okunskap, den som söker skvaller drivs av ängslan för ensamhet. Människan äter, dricker, gifter sig, bevakar, leker, rider, kryper in under tak, går eller står stilla för att hon är ängslig.
Ängslan är en tvingande gud. Den kan vi inte underkasta oss. Det är denna falska gud som lurar oss att välja det onda. Om vi befriar oss från ängslan, gör vi det goda.”
Torbjörn Säfve: Var inte rädd (1992)

Texten hittade jag i somras i Torbjörn Säfves roman om den sufiske filosofen Ibn Arabi och orden har följt mig sen dess. ”Var inte rädd!” Så mycket rädsla har bott i mig i mitt liv och varit en tung ryggsäck att släpa på. Om jag steg för steg befriar mig ifrån Ängslan så är det också lättare att Inte Vara Rädd.